Igår var en stor dag i vår lilla tjejs liv. Hon gav nämligen alla sina tuttar (ja, nappar för er svenskar) åt ekorrungarna. Vi skrev ett litet brev och gick ut med dem i skogen, där vi lade dem på en sten. Ella var glad och uppsluppen då hon lade tuttarna på stenen och efter det fick hon åka iväg på cirkus med sin pappa. Så det blev en spännande kväll för henne och hon somnade utan gråt på kvällen. Under natten vaknade hon dock en gång och var rätt så otröstlig och frågade efter tutten. Hon lugnade ner sig då jag satt med henne, men det tog en hel timme innan hon somnade om (normalt somnar hon om direkt, oftast utan att vi behöver gå in till henne). Resten av natten gick bra. Idag under förmiddagen frågade hon inte efter tutten, men när det var dags för dagssömnen grät hon så hjärtskärande efter sin kära tutt, men somnade ändå i vagnen då vi gick på promenad. Ååh, vad det gjorde ont i mammahjärtat just då (får ju nästan en tår i ögat bara att skriva om det)!
Nu gäller det bara att hålla ut, vi vet ju att det blir bättre med tiden. Vår lilla tjej är inte längre så liten. Kan inte nån stoppa tiden?
