Villaavslutning, eller det här är bara början

I helgen firades det villaavslutning (eller venetziaden som man kallar det lite norrut). Det är helgen då man avslutar villasäsongen och då man får börja erkänna att sommaren håller på att ta slut. På fredag kväll hade vi kräftskiva med våra vänner hemma hos oss. På lördagen var vi ut till villan. Eftersom vi inte kunde ta med Alma pga benet, kunde vi inte stanna över natten, utan var bara där över eftermiddagen och kvällen. Det var jättetråkigt att lämna Alma hemma, så mycket som hon gillar att vara där. Men det positiva med att vi måste åka hem på kvällen var att vi fick se så mycket fina facklor och brasor längs med stränderna då vi körde hem med båten i mörkret. Det var verkligen stämningsfullt!

Villaavslutningen i år var verkligen annorlunda än normalt. Förstås för att vädret var så ljuvligt varmt att det kändes som en kväll i juli, men framförallt för att det inte alls kändes som en avslutning utan som en riktig början. Det är nämligen så, att vi (husse och jag) numera är ägare till vårt älskade sommarställe på Långskär! Allt blev klart i fredags. Ni kan ju gissa om vi är tacksamma och lyckliga över att få ta över där! Vi ska verkligen göra vårt bästa för att förvalta det väl! Min mamma, Ellas mormor (med man såklart) kommer vi också i fortsättningen att få se därute, för hon har besittningsrätt till stället så länge hon lever. Det är vi glada för, för vi vill ju se så mycket som möjligt av dem. Nå nu är det  bara att sätta igång och planera vad vi vill göra med stället. Bevara de gamla byggnaderna eller riva och bygga nytt? En del bilder har jag ju visat tidigare i bloggen, men om jag får möjlighet ska jag fota lite mer att visa upp. Här kommer i alla fall några bilder från i lördags, Ella med mommo och en härlig solnedgång.

 

Vad säger du nu mommo?

 

 
Så en liten Alma-update:
  
Almas ben verkar läka fint. Såret ser riktigt bra ut och hon har nu börjat stöda på benet en aning. Hon är pigg (lite väl pigg) och verkar inte ha ont. Tratten måste hon ju ha på fram tills stygnen ska tas bort (vilket sker nästa måndag). Tratten begränsar henne faktiskt så pass att hon inte gjort så många försök att hoppa upp i soffan, vilket ju är bra. Kanske vi behåller tratten på lite längre än det skulle behövas... Nej, nu börjar väl den jobbiga tiden då vi måste försöka hålla henne stilla trots att hon är så full av energi.

Kram,