Bättre sent än aldrig: Förlossningsberättelse

Ella 1/2 dygn gammal

  

Jag har redan en längre tid tänkt att jag borde skriva ner min förlossningsberättelse, för jag vet ju att man glömmer så snabbt. Idag är det ju ett år sedan. Jag har hunnit glömma, eller förtränga en del, men jag skriver ner det jag minns (med stöd av pappren jag fick med mig från förlossningsavdelningen). Jag skriver ner det för min egen skull, så man behöver inte läsa om man inte är intresserad. Känsliga kan ju också för säkerhets skull varnas. :)

Den sista veckan innan Ella föddes inleddes med ett besök på mödrapolikliniken, där jag sprungit på extra kontroller de sista veckorna p g a min graviditetshepatos. Det togs nya blodprov och jag fick tid till nästa dag (tisdag) till förlossningen för igångsättning ifall värdena inte blivit bättre. Vi förberedde oss för igångsättning, men blev hemskickade då vi kom på tisdagen då blodproverna visade på förbättrade värden och ultraljud och CTG-kurva visade att allt var bra med babyn. Lite snopna var vi, men samtidigt var vi ju glada för att Pärlan, som vi kallade babyn, skulle få växa till sig lite. Jag fick ny tid om en vecka, ifall ingen förändring skulle ske före det. På måndagen hade man gjort en hinnsvepning, som kanske kunde sätta igång förlossningen lite snabbare, sade man. På onsdag tror jag att en del av slemproppen gick och en del kom också på torsdagen.

På torsdag kväll (dvs. 3.3.2011) kring halv 8, började jag få sjuka sammandragningar, efter att ha ägnat eftermiddag och kväll med att skruva ihop en Ikea-byrå (tips på sätt att starta förlossning!). Värkarna var redan från början rätt regelbundna, men ganska korta. Sambon gick och lade sig som normalt (och har senare sagt att han inte trodde att det var allvar än), men själv kunde jag inte sova utan låg på soffan och klockade värkarna med Värktimer-app på mannens Iphone. Jag tog några Panadol och duschade några gånger. Jag var konstigt lugn, i förväg trodde jag att jag skulle bli panikslagen direkt.
 

Kring 2-tiden ringde jag förlossningssalen då jag kring 2 timmar hade haft värkar med högst 10 minuters mellanrum. De tyckte att jag skulle avvakta lite till, eftersom värkarna ännu var rätt korta (kring 45-50 sek). Jag fick order om att ta mera Panadol. Kring 5 på morgonen väckte jag den blivande pappan och konstaterade att jag tror vi måste börja åka in. Då hade egentligen inte värkarna förändrats så mycket, men de var rejält sjuka. Efter lite "morgongröt" och rastning av Alma åkte vi iväg.

Vi kom in till förlossningssalen kring kl. 6.30 och de tog en CTG-kurva. Sammandragningarna blev förstås lite glesare så fort vi kommit dit och jag var livrädd för att de skulle skicka hem oss. Istället bad de oss ta en kort promenad och komma in för ny kurvtagning om en halvtimme. När vi kom tillbaka blev jag intagen och fick ett eget rum (klockan var kring 10). Samtidigt var det skiftesbyte för barnmorskorna, så en ny barnmorska visade oss till rummet. Till att börja med fick jag en uppvärmd rispåse som smärtlindring. Jag hade i brevet man skulle skicka till förlossningssalen på förhand önskat att få gå i badet om det var möjligt. Barnmorskan kom och frågade om jag ännu ville gå i badet och det ville jag. Jag badade i ungefär en timme. Jag tycker inte att badet lindrade smärtorna desto mer, men det hjälpte åtminstone mig att slappna av mellan värkarna. På grund av hepatosen måste babyns välmående kontrolleras extra ofta (jag tror risken för syrebrist är större), så barnmorskan kom in flera gånger för att ta CTG-kurva för att se att babyn fortsättningsvis mådde bra.

Efter badet fick jag så småningom prova på lustgas och med hjälp av den klarade jag av eftermiddagen. Efter ett andra skiftesbyte och en ny barnmorska konstaterat att jag var öppen 5 cm, frågade jag när man ska ta epiduralen om man vill ha den. Då fick jag den rätt omgående, klockan var då 15.50). Att få epiduralbedövning tyckte jag var lite skrämmande. Jag som inte ens hade behövt sy ett sår eller vara intagen på sjukhus, hade mitt  i allt en massa slangar och nålar fastsatta på mig. Men epiduralen hjälpte mig verkligen att samla nya krafter, för jag började vara helt slut vid detta laget efter en natts vakande och en hel dag efter det med värkar. Man spräckte mina hinnor, så vattnet gick kl. 16.20. Sen slumrade jag till några minuter, då sambon gick och åt lite. I samband med att jag fick epiduralen tror jag att de började ge mig värkstimulerande medicin, för värkarna var fortfarande inte tillräckligt långa/intensiva. Jag minns i alla fall att de justerade dosen flera gånger under kvällen. Senare fick jag en omgång till av epiduralen (kl. 18.50), men då krystningsvärkarna kom igång verkade den inte längre, så det var lustgasen som gällde.

Jag började få krystningsvärkar kl. 19.50. Till en början stod jag upp, men fick efter en stund lägga mig ner. Krystningsskedet tog hela 58 minuter. När väl Pärlan kom ut konstaterade man att hon kom med ansiktet uppåt (normalt har de ansiktet neråt), vilket barnmorskorna inte märkt att hon skulle göra. Så inte undra på att krystningsskedet tog så lång tid, då dessa förlossningar oftast brukar sluta med att barnet tas ut med sugklocka. Barn som kommer ut med ansiktet uppåt brukar kallas för "stjärntittare". Det tycker jag låter lite sött, men jag skulle gärna ha varit utan detta då det innebar en hel del extra kämpande.

Lilla Pärlan föddes i alla fall kl 20.49 fredagen 4.3.2011. Man räknar att förlossningen tagit 21 timmar, eftersom de räknar att förlossningen börjat från då värkarna var regelbundna,  fast jag i själva verket hade haft värkar i flera timmar innan dess. Det blev en jobbigt långdragen förlossning, men det stämmer verkligen då man säger att allt är glömt då barnet väl kommit till världen. Den lycka jag kände då Ella sattes på mitt bröst är nåt jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag tror nog pappan kände detsamma. Pappan var för övrigt ett stort stöd för mig under hela dagen och kvällen, jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle ha varit att göra detta utan honom.

Jag har aldrig varit med om att en måltd bestående av några smörgåsar och youghurt kan smaka så himmelskt gott, som den måltid vi blev bjudna på efter förlossningen gjorde. Jag har för övrigt aldrig haft så god aptit som jag hade veckan efter förlossningen.

 
När Ella kommit ut var det igen dags för skiftesbyte (det tredje), så det blev faktiskt så att den barnmorska som tagit emot oss då vi kom in fick sy mig och det blev tyvärr en hel del stygn. Lite konstigt att tänka att hon hunnit vara hemma och sova sin "natt" och ha sin fritid och kommit tillbaka, medan vi kämpat på där på avdelningen.

 
Vi hade inte tagit reda på könet och det är jag så glad över att vi inte gjorde, för det var nog extra roligt att få veta det när hon väl kom till världen. Så om vi får några fler barn, vill jag inte veta könet.

Oj, vad långt det blev. Det är väl knappast nån som orkade läsa ända till slut?