Öppna eller inte öppna, den stora frågan

Ni kanske undrar vad rubriken syftar på och det ska ni få veta, men först vill vi passa på att gratta Almas och Bosses "moster" Quia som idag fyller 7 år! Också hundmommo Agneta, som snart blir "riktig" mommo, vill vi gratta, för det är hennes namnsdag! Grattis till er båda! Synd att vi inte kan fira med er!

  

Jag skrev igår att jag väntade på samtal från arbetshälsovården om mina provsvar. Nå, samtalet kom och de ville jag skulle komma in så läkaren fick ta en titt på mig. De tog också några nya prover. Eftersom värdena var förhöjda, och de inte vill ta några risker då man är gravid, blev jag skickad till centralsjukhusets gynekologiska avdelning. Därifrån skickade de mig till BB, dit man tydligen skall ifall man är över vecka 22 (jag är ju nu i vecka 32). Det resulterade i att jag låg en halvtimme på en brits medan de tog lilla Pärlans hjärtkurva. Under tiden kom en sköterska och tog ytterligare ett blodprov (började känna mig som en nåldyna) och sen kontrollerade de att allt var som det skulle via ultraljud. Så jag fick helt oväntat ta mig en extra titt på lilla Pärlan och det var ju härligt! Ännu härligare var det förstås att höra, att de förhöjda värdena inte berodde på några problem gällande vår lilla bebbe! De konstaterade att jag nog "bara" lider av nåt förkylnings/influensavirus som borde gå över med vila. Så vi fortsätter vilandet, för nån hostmedicin får jag ju inte ta på grund av graviditeten. Suck...

Före ultraljudet frågade läkaren om vi tagit reda på Pärlans kön. Jag svarade att vi tänkt att vi inte tar reda på det, fast att vi många gånger varit frestade. Hon sa att hon ibland brukat lägga en bild i ett kuvert, så att vi tillsammans kan diskutera huruvida vi vill öppna det eller inte. Erbjudandet kom oväntat, då vi trott att de inte berättar könet på kommunala sidan i Vasa. Jag tog kuvertet och nu ligger det och är glödhett på köksbordet... Öppna eller inte öppna det är den stora frågan. Egentligen är det bara för nyfikenhetens skull som det skulle vara roligt att öppna (och förstås skulle det vara lättare att köpa kläder och sånt), men då går man också miste om ett av livets största överraskningsmoment... Nå, vi får se hur vi gör. Vad skulle ni göra? Jag fick i alla fall också hem en bild på en söt liten fot. Kan ni urskilja foten på bilden? Pärlan uppskattades nu vara ungefär 1,980 kg.
 

Med Alma är det som igår. Inget nytt på den fronten. Då man är ute med henne får man verkligen hålla henne i kort koppel, för annars rusar hon runt som vanligt (fast på 3 ben) och hoppar och skuttar. Då hon hoppar och skuttar slänger hon samtidigt med baken (ser rätt så komiskt ut), vilket jag är rädd att inte är en så bra rörelse för det opererade knät om hon skulle lägga ner det benet. Promenaderna hålls fortfarande mycket korta och långsamma. Det passar ju mig utmärkt, då jag inte skulle orka gå några längre sträckor, men ändå får lite frisk luft mellan varven. Här får ni se henne i lekkorgen som jag nämnde igår.

 

Ha en skön helg!

Kram,